Som i en snöstorm i en glaskupa
Att inte kunna förklara, att drivas bort av sina spöken, att återigen bli slav kring vad som nu är stoft. Oförmögen att förklara, ord som bränner likt syra i halsen, som fastnar på läppar, bänner, sticker och skär. En ovilja av skam, en ovilja av tyngd. Ord som gör blåsor på tunga och sår på läppar, meningar för tunga att tänka. Minnen onda att minnas och drömmar hemska att förnimmas. Ett arbete så tungt att axla, så svårt att dela. Ord som verkar genomskinliga för alla än för mig, ord som verkar ingetdera och som förklarar ingetmera. Att inte kunna förmedla den smärta som finns, att agera för att glömma när jag ändå minns. En ensamhet när själen fryser, den ensamhet som blir när en oförmåga att göra sig förstådd lyser.
Att vandra själv
Som ett ensamt blommblad seglandes på vattnet
ifrånryckt, isärryckt, aldeles ensam.
väntandes på en hand, någon att landa i.
vattnet böljar, strömmar, kränger och krokar
Du famnar efter något att hålla i, att sakta farten.
Som ett ensamnt blommblad seglandes på vattnet
utsatt, bortglömd, iskastad
längtandes efter en hand, någon att stranda vid.
Hemska mardröm
Jag drömde att jag slog och sparkade mot den här fettblobban allt vad jag kunde, jättehårt och verkligen frenetiskt och han bara skrattade. Han hade på något sätt nästlat sig in igen och tagit över Mr E (de är väldigt olika till yttre och inre egenskaper så jag får inte riktigt ihop det logiskt) och nu hade han mig fången. Han hade på något sätt återigen tagit kontrollen. Han sa något i stil med att bara för att jag hade ett nytt liv så skulle minsann inte han förlora kontrollen, -ja något i den stilen. Jag drömde att jag sprang nerför trapporna, hållandes i räcket hoppar jag ner för trapporna och väl utanför springer jag allt vad jag kan, jag nästan flyger fram.
Jag hann undan som tur är.
Äntligen så förstår någon
Jag är jättetrött nu.
Idag var en jättetung dag -det känns fortfarande utmattande, men det känns även så otroligt skönt.
Bätte än allt godis i hela världen, bättre än kakor och bullar, till och med bättre än semlor.
Bättre än kläder och skor, nyfriserade toppar och nylackade naglar. Ja, till och med bättre än sex.
Idag så kändes det som om någon äntligen fattade, någon kunde fylla i ord som jag själv inte orkade säga och fråga frågor om saker jag själv inte orkade ta upp. Som om mina tankar vart läst. Hon visste precis vad hon gjorde och det märktes att hon kunde det här. Hon förstod.
Jag litar på henne, efter 1½ timme så litar jag på henne.
Jag känner mig nästan euforisk, mitt i all ångest och panikkänslor så känner jag en eufori, en lycklighet. 
Mina spöken har rave och rockkonstert i garderoben
Som att bli flådd innifrån, som att skollas på insidan.
En osynlig hand kring hals och mot mitt bröst.
Som en ohörbar röst i min hjärna, som en film enbart för mig, om och om igen.
Minnen och gastar sen förr, ovälkommna hälsar de på, känslor om nu, om mig, om då.
Alla har vi spöken i garderoben, mina verkar bara vara mer dasanta just nu.
Förklaring
Det har tagit ett bra tag men det känns som om jag nu börjar se mållinjen, ja, iaf visualisera den. Det har varit saker sen förr (lik i garderoben) som spökat. Känslominnen sen tidigare har jagat mig och tagit enormt med energi. Det är saker som förr vart så inrotade i mig att de än idag kommer tillbaka när saker bara påminner om tidigare händelser. Ibland har det inte heller behövts någon påminnelse i form av en händelse, ibland har dessa spöken sen förr gjort sig påmind ändå. Gastar från en svunnen tid.
Dessa gastar tar upp hela mitt väsen, ger mig ångest ända in i benmärgen och fyller mig med skam och värjelse även då jag vet att jag inte bär någon skuld.
Först måste man identifiera vad man känner och vart det kommer ifrån, därefter måste man identifiera varför och hur. Sedan kommer den stora kampen att försöka särskilja och avsluta sådana kapittel. Att inse och att hålla kvar dessa insikter. Jag har en enorm tur som har en sådan stöttande omgivning, mina nära och kära är mina änglar på jorden. Men även om man har sådana änglar som stöttar är kampen fortfarande ens egen, jag själv måste ju göra jobbet.....
Att somna tryggt
Ögonlocken känns tunga, tjocka, klumpiga. De nästan svider och dalnar sakta nedåt, som om de ej längre går under min vilja. Tankar far runt i mitt huvud, upphör, återkommer och försvinner sakta igen. Ögonen sluter sig lätt, huvudet nickar till och jag tittar sakta upp igen. En förunderelse innfinner sig. Täcket ligger varmt mot min hud, samma hud som du igår kyssde. Tanken på dig ger en trygghet i mig och jag somnar lycklig, lycklig vetandes att du finns där imorgon.
Det kärleksfulla
har försökt att beskriva det du, det dig
jag ler och tänker att nog är det så
att intellekt och ord, dig ej rår på.
Höstdagen i oktober
Som ett första andetag
Den mjuka doften av dig söker sig in i min själ, likt röken från ett utblåst ljus, knappt synligt men fortfarande märkbart, tar den sig in i mitt innersta, väcker en åtrå. Din smekning låter en försiktig känsla av trygghet komma till liv, låter sig skapas och förföras i lugnet av en varm famn. Ditt sinne får allt med lätthet att växa, ger näring åt de sidor som sakta ser sig omkring. Dina ögon inger en framidstro, för dina ögon visar sådan ärlighet att till och med något nytt vågar sig på att bli gammalt. I dina ögon ser jag lyckan.
Vet ni vad han sa.. Han sa; Jag älskar dig
Eufori
De vackraste färerna, de klaraste ljus, de ljuvaste toner och mjukhet som vindens sus. Som solens strålar och glittrande vatten, som de härligaste skratten. Idag log helt plötsligt allt ikring, tårarna rann likt stora diamanter, glimmandes, gnistrandes, vackra men inte från sorg, nej inte ett uns av ledsamhet. Av allt jag känner till fick jag höra det alla vill höra mer. Du berättade för mig vad jag önskat vara sant, ord som ger mig styrka till allt att göra. 
Min underbara
Du, jag, vi. Jag har ett leende på mina läppar som skvallrar om dig. Du får mig leende, du får mig glad, du får mig underbar.
Meningar av trötthet kommna men av kärlek blivna
Det är dags att krypa ner, att dra sig till kojs.
Tankarna flyger runt, ut och loss.
Jag behöver dock ej leta för att veta;
Den drömmen jag vill drömma har sin verklighet i oss.
Håll mig hårt och släpp mig inte
Kisar på omgivningen, som om en storm snart skulle blåsa upp.
Jag smeker mig trevande fram, som om jag plötsligt skulle bränna mig.
Stapplar sakta fram, som om vägen helt plötsligt skulle ge vika.
Jag sträcker försiktigt på mig, rätar sakta på ryggen som om sträckningen skulle smärta.
Mina farhågor är alltid falska men mitt sinne tar tid på sig att acceptera.
Vid varje upptäckt förstår jag ytterligare en del av mitt eget pussel.
Vid varje upptäckt blir mitt band till dig starkare.
Jag behöver dig att visa mig att det inte är någon fara. Det är obefogade känslor som jag är ledsen att du får ta del av, men de finns fortfarande där. Att upptäcka att något faktiskt är helt fantastiskt kan vara lite skrämmande ibland.
Du ger mig leendet tillbaka
Jag saknar ord
I ögonblick med dig tycks jag finna mig själv kroppslös.
En höstnatt i september
Ett varmt bröst att krypa upp i, en varm kind att kyssa.
En djup suck av välbehag sen sluter jag ögonen.
En värme i mitt liv
Det växer i hjärtat, det spänner i bröstkorgen.
Känslan värmer som en eld i själen, den smeker från insidan och kittlar min hud.
Expanderar mitt sinne så som lycka gör.
Som lätta smekningar utöver min kropp och som längtans hetta,
som förväntningarnas lust
Som ett skratt och som solens strålar.
Du värmer mig på många sätt.
När ångesten får ta plats
Den vänder sig om, skrattande, griper tag i magsäcken och vrider om allt den kan.
Hånandes ler den medans den klättrar upp längs med insidan på halsen, klämmer åt och lägger sig på tvären.
Det brinner på insidan av kroppen, sinnet vacklar och luften sinar.
små ord betyder så mycket
