New years eve
Meny: till huvudrätt
Fläskfiléknyten med blåmögelost altnernativt vitlöksost i (mördegsknyten med fläskfilé i) och klyftpotatis med karljohansvamp sås och en god sallad á ruccola och körsbärstomater. Till detta serveras rödvinet Mauro primitivo.
till efterrätt
Mördegsknyten med plommonröra och grädde
espressokaffe och konjak
Övriga ingredienser: gott humör, glatt folk, snacks, skumpa , raketer och skratt.
Förklaring
Hoho, new years eve har det hunnit blivit. Men vad har hänt, vart har jag varit? Jo jag har vart deprimerad så de har inte blivit något skrivande av alls. Det har vart både det ena och det andra på det tredje. Praktiken tog ut sin rätt då man förutom det också hade skolarbeten, min praktikplats var ju sen inte heller den bästa kanske då jag jobbade över minste en halvtimme varje dag å dessutom ibland inte hade tid med lunch. Men nog om det.
Det har tagit ett bra tag men det känns som om jag nu börjar se mållinjen, ja, iaf visualisera den. Det har varit saker sen förr (lik i garderoben) som spökat. Känslominnen sen tidigare har jagat mig och tagit enormt med energi. Det är saker som förr vart så inrotade i mig att de än idag kommer tillbaka när saker bara påminner om tidigare händelser. Ibland har det inte heller behövts någon påminnelse i form av en händelse, ibland har dessa spöken sen förr gjort sig påmind ändå. Gastar från en svunnen tid.
Dessa gastar tar upp hela mitt väsen, ger mig ångest ända in i benmärgen och fyller mig med skam och värjelse även då jag vet att jag inte bär någon skuld.
Först måste man identifiera vad man känner och vart det kommer ifrån, därefter måste man identifiera varför och hur. Sedan kommer den stora kampen att försöka särskilja och avsluta sådana kapittel. Att inse och att hålla kvar dessa insikter. Jag har en enorm tur som har en sådan stöttande omgivning, mina nära och kära är mina änglar på jorden. Men även om man har sådana änglar som stöttar är kampen fortfarande ens egen, jag själv måste ju göra jobbet.....
Det har tagit ett bra tag men det känns som om jag nu börjar se mållinjen, ja, iaf visualisera den. Det har varit saker sen förr (lik i garderoben) som spökat. Känslominnen sen tidigare har jagat mig och tagit enormt med energi. Det är saker som förr vart så inrotade i mig att de än idag kommer tillbaka när saker bara påminner om tidigare händelser. Ibland har det inte heller behövts någon påminnelse i form av en händelse, ibland har dessa spöken sen förr gjort sig påmind ändå. Gastar från en svunnen tid.
Dessa gastar tar upp hela mitt väsen, ger mig ångest ända in i benmärgen och fyller mig med skam och värjelse även då jag vet att jag inte bär någon skuld.
Först måste man identifiera vad man känner och vart det kommer ifrån, därefter måste man identifiera varför och hur. Sedan kommer den stora kampen att försöka särskilja och avsluta sådana kapittel. Att inse och att hålla kvar dessa insikter. Jag har en enorm tur som har en sådan stöttande omgivning, mina nära och kära är mina änglar på jorden. Men även om man har sådana änglar som stöttar är kampen fortfarande ens egen, jag själv måste ju göra jobbet.....