Allt som händer händer har en anledning
Ett tryck innanför bröstbenet, det spärrar mina luftvägar, luften går in och ut precis som nyss men den innehåller bara vakum, vakum i mitt bröst. Ångest, det moler i mitt hjärta, det moler i min själ. Det värker, trycker, växer, brister. Det blir tomt, en hemsk tomhet inombords. Spykänsla, jag känner rörelserna i halsen, de rörelser som sker straxt innan man spyr, jag känner i magsäcken, diafragman. Det ord jag letar efter är äcklad, äcklelse. En dysforisk känsla, fylld av svordomar, hatord och en skräckblandad ångestfylld skam.
Dysforisk, nedbruten, oklar, ensam, oviss, själv, självständig, starkare, starkast, euforisk
Tilliten försvann, den är fortfarande borta, fick bygga en ny, dock med oklar passform, den är säkrare nu, jag vet mera nu, mina ögon är inte längre blå, de är faktiskt gröna, och jag är inte längre den, Jag är Jag.
Allt som händer händer har en anledning
Dysforisk, nedbruten, oklar, ensam, oviss, själv, självständig, starkare, starkast, euforisk
Tilliten försvann, den är fortfarande borta, fick bygga en ny, dock med oklar passform, den är säkrare nu, jag vet mera nu, mina ögon är inte längre blå, de är faktiskt gröna, och jag är inte längre den, Jag är Jag.
Allt som händer händer har en anledning
Återvändandet av min trogne
Gruset knastrar härligt under däcken, denna höstnatts luft är snäll mot mig, doftar härligt av väta och våta löv, sötma och tallbar. Men mörkret har kommit för att stanna några månader, just nu känns det ändå märkbart lite. Det är en härlig årstid vi befinner oss i just nu, härliga färger, underbara dofter. Medans våren är vår flycktiga älskare, nästan rädd att bli upptäckt och därför försvinner lika snabbt varje år, är hösten oss trogen, den går i makligt tempo i löfte om att snart måste vi krypa närmare för att hålla oss varma, samma tid, samma sätt, som en varm smekning längs insidan av låret, den som ger oss gåshud och retsamma ilningar längs armarna. Som en pust varm andedräkt i nacken. Som ett sprudlande skratt och som en varm kyss på magen.
Den som väntar på tillfälle förlorar tid, Giordano Bruno
Likt pärlorna kring Queen of Sheeba
virider på mig, lägger av täcket, det är varmt, vänder på mig, de är kallt, lägger på täcket igen, hela natten, likadant, det måste vara dåligt väder utanför, uscha ja behöver verkligen sova. Väckarklockan ringer, galant, nu läre man alltså kliva opp, ligger fortfarande kvar i hela nio minuter å sträcker på armar och ben. Vickar på vristerna, dessa förundransvärt smala men endå så flexibelt starka delar av kroppen. Jag får lite brottomt nu, nio minuter minus är just nio minuter minus.
Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt, Voltaire
Jag ser i den lilla springan av fönstret där persiennen aldrig täcker att visst har de regnat, små små droppar, likt ett mönster från en sprayflaska, det är vad jag ser, vackra, perfekta små små droppar. Runda, blanka, likt pärlemor, likt skatten en mussla suger på, precis som daggdroppen som snart ska lämna bladet.
Att leva är att uppleva
Jag stänger dörren, låser den gör jag atomatiskt nu, det är väl effekten av ett boende bland okända. Jag släpper väskan rakt i golvet, men den förväntade dunsen uteblir istället landar den på pallen, jag tar ett steg in i hallen, kliver ur både skor och byxor, känner hur dagen kommer ikapp och hur tröttheten knackar på. Bakom mig hör jag hur väskan nu sakta glider ner på golvet.
Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt, Voltaire
Jag ser i den lilla springan av fönstret där persiennen aldrig täcker att visst har de regnat, små små droppar, likt ett mönster från en sprayflaska, det är vad jag ser, vackra, perfekta små små droppar. Runda, blanka, likt pärlemor, likt skatten en mussla suger på, precis som daggdroppen som snart ska lämna bladet.
Att leva är att uppleva
Jag stänger dörren, låser den gör jag atomatiskt nu, det är väl effekten av ett boende bland okända. Jag släpper väskan rakt i golvet, men den förväntade dunsen uteblir istället landar den på pallen, jag tar ett steg in i hallen, kliver ur både skor och byxor, känner hur dagen kommer ikapp och hur tröttheten knackar på. Bakom mig hör jag hur väskan nu sakta glider ner på golvet.
Själens spegel och nattens möjlighet
Ögonen sluts lätt, ögonfransarna snuddar lite lätt vid varandra, jag stryker lite lätt med fingret över fransraden, jag känner med förundran över hur vackert ögat egentligen är skapat, varje frans som tillsammans bildar en lång å tät skyddsbarriär för linsen. Dessa små strån som förmodligen är de enda strån en kvinna vill ha i ansiktet, dessa små men kraftiga som så förföriskt verkar kunna trollbinda såväl män som kvinnor.
Ögat är själens spegel
Ja det är dags för mig att krypa ner i sängen nu. Tröttheten är påtaglig, kroppen stel. Men nog är sinnet lyckligt. Det känns hemma här, i denna stad som så förunderligt verkar vara så unik även i jämförelse bland andra kontinenters olika städer.
Genom att försöka med det omöjliga når man högsta graden av det möjliga, August Strindberg
Lägenheten är varm, kroppen fuktig, svettig. Håret klibbar i nacken, tröttheten och värmen är för mycket nu. Dags att ge vika för naturen, en människa behöver sömn, jag allra helst,
Om natten är jag det i det vakna tillståndet omöjliga
Ögat är själens spegel
Ja det är dags för mig att krypa ner i sängen nu. Tröttheten är påtaglig, kroppen stel. Men nog är sinnet lyckligt. Det känns hemma här, i denna stad som så förunderligt verkar vara så unik även i jämförelse bland andra kontinenters olika städer.
Genom att försöka med det omöjliga når man högsta graden av det möjliga, August Strindberg
Lägenheten är varm, kroppen fuktig, svettig. Håret klibbar i nacken, tröttheten och värmen är för mycket nu. Dags att ge vika för naturen, en människa behöver sömn, jag allra helst,
Om natten är jag det i det vakna tillståndet omöjliga