MyWorldAndMyThoughts

Den säkra vägen till helvetet är den gradvisa - den lilla lutningen, det mjuka underlaget, avsaknaden av tvära kurvor, milstenar oh varningsskyltar. C. S. Lewis

Det finns ingen säker väg tillbaka upp från helvetet, det är klippavsatts efter klippavsatts. Men vet man varför man hamnade där från början då tillåts man ta rulltrappan då och då. Man tillåts och man till och med erbjuds.

En tår från mitt öga, sakta ner över kinden, den bränner, det svider, men det är bara en enstaka tår, den glider ner över läppen, det smakar salt, men det är bara en enstaka tår.
Sömnen kommer som en befrielse, så hårt du flörtat med mig på slutet, sådana förförelseknep.
Tåren har torkat nu, till en skrovlig rand på min kind, skrovlig av salt. Jag ler, det var bara en enstaka tår. Jag ler, mer än ett enstaka leende.

Idag stack jag å Malin ner på stan efter skolan, först en tur till polishuset (stöldmärkning av cyklarna) å sedan till, hehe, andra ställen ; )

Klockan 18.00 mötte vi upp; Sandra, Johanna, Sussanne och Anna på orvars för att käka lite. Maten var suverän men när det kom till efterrätten , håll i er nu; vi fick vänta 1½ timme på våra bananasplittar!

Kom hem en stund efter nio å sedan dess försökte jag förbrilt komma ut på internett, det här med teknik kan va bra fuckit ibland....

Passion, att känna  värme och hetta i sinne och kropp. En lidelse som styr hela mitt handlande.

 Att ligga kvar under täcket, de kroppsvarma lakanen mot naken hud. En kylig luft från ett öppet fönster som smeker liv i min nattvarma kropp, hår som reser sig i nacken, ögon som sakta vaknar till liv.
Den som uppnått allt han eftersrävat, har börjat att dö. E. T. Trigg

Vindarna är varma, de blåser försiktigt i mitt hår, busar så lockarna flyger, de retas och kittlar mig kring örsnibbarna. Löven rasslar  i träden, men än släpper de inte, än håller de kvar i grenarna likt passionerade älskare  som ej släpper varandra. Då och då ser man ändå ett litet gult björklöv fara iväg, ensam i världen men med tusen andra.
 
Det är höst men nog doftar det ändå sommar idag, det luktar hetta och nyklippt gräs.

Är det inte konstigt att vi talar minst om det vi tänker mest på, Charles A. Lindbergh

Kvalité är bättre än kvantitet de vet jag, därför blir de bara några rader ikväll, ett par futtiga ord. Nu är jag hos Johanna och förfestar snart blire dance med tjejerna.

Köksklockan tickar, nej inte tickar, den bankar, dundrar, stonkar sig högljutt fram genom sekunderna. Solen håller på att gå ner, just nu är grannhuset till hälften betäckt av skuggan, detta mörkrets förspel och förförare. Det märks så väl att årstiden håller på att förändras, solen sjunker lägre och lägre, snart slickar den girigt vad vi så romantiskt kallar horisonten, kvällar är magiska, de har ett ljus som inte resten av dagen har, ett lugn, en romantisk ådra som bara morgontimmen drygt kan härma.

Det är det man begär, inte det man får, som säger vem man är, Barbara King

Pling, eller är det mer som ett plång? Jag dras snabbt tillbaka till den verklighet jag lever i, min syster loggade precis in på msn, jag ler för mig själv, känner mig lätt road och tänker på vad Jonas Riddarstråle en gång sa;

Informationsteknologin tränger in som sand i byxorna, man blir inte av med det.

Igår när jag kom hem, vad satt då på dörren? Jo en lapp om tapetsering, mina tapeter är ju fina! å dessutom har jag ju precis fått upp allt, ni vet tavlor, bokhyllor, loftsäng, blommor, ja allt. Jag förstår inte, lägenheten stod tom en månad i sträck utan nån hyresgäst, vaför kunde de inte tapetsera då?? Det värsta var att om jag inte hade plockad undan  allt kunde jag bli debiterad på en avgift på 2000 kr.... Nej,  uscha, idag ringde jag helt enkelt å avboka, eller rättare sagt pappa fick faktiskt göra det, han låter mer skrämmande än jag.

Ett tryck innanför bröstbenet, det spärrar mina luftvägar, luften går in och ut precis som nyss men den innehåller bara vakum, vakum i mitt bröst. Ångest, det moler i mitt hjärta, det moler i min själ. Det värker, trycker, växer, brister. Det blir tomt, en hemsk tomhet inombords. Spykänsla, jag känner rörelserna i halsen, de rörelser som sker straxt innan man spyr, jag känner i magsäcken, diafragman. Det ord jag letar efter är äcklad, äcklelse. En dysforisk känsla, fylld av svordomar, hatord och en skräckblandad ångestfylld skam.

Dysforisk, nedbruten, oklar, ensam, oviss, själv, självständig, starkare, starkast, euforisk 


Tilliten försvann, den är fortfarande borta, fick bygga en ny, dock med oklar passform, den är säkrare nu, jag vet mera nu, mina ögon är inte längre blå, de är faktiskt gröna, och jag är inte längre den, Jag är Jag.

Allt som händer händer har en anledning

Idag har jag pluggat som bara den, fått undan 2 arbeten å dessutom hunnit tvätta en tvätt. Var på stan å fikade med andrea efter det bar det iväg upp till akademiska i rask takt för vaccination mot polio och hepatit. Just nu ligger jag uppåner i soffan för jag fick litet blodtrycksfall, hahaha, sånt som händer. När som helst nu kommer Malin så ska vi titta lite på tv å mysa...

virider på mig, lägger av täcket, det är varmt, vänder på mig, de är kallt, lägger på täcket igen, hela natten, likadant, det måste vara dåligt väder utanför, uscha ja behöver verkligen sova. Väckarklockan ringer, galant, nu läre man alltså kliva opp, ligger fortfarande kvar i hela nio minuter å sträcker på armar och ben. Vickar på vristerna, dessa förundransvärt smala men endå så flexibelt starka delar av kroppen. Jag får lite brottomt nu, nio minuter minus är just nio minuter minus.

Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt, Voltaire

Jag ser i den lilla springan av fönstret där persiennen aldrig täcker att visst har de regnat, små små droppar, likt ett mönster från en sprayflaska, det är vad jag ser, vackra, perfekta små små droppar. Runda, blanka, likt pärlemor, likt skatten en mussla suger på, precis som daggdroppen som snart ska lämna bladet.

Att leva är att uppleva

Jag stänger dörren, låser den gör jag atomatiskt nu, det är väl effekten av ett boende bland okända. Jag släpper väskan rakt i golvet, men den förväntade dunsen uteblir istället landar den på pallen, jag tar ett steg in i hallen, kliver ur både skor och byxor, känner hur dagen kommer ikapp och hur tröttheten knackar på. Bakom mig hör jag hur väskan nu sakta glider ner på golvet.

Ögonen sluts lätt, ögonfransarna snuddar lite lätt vid varandra, jag stryker lite lätt med fingret över fransraden, jag känner med förundran över hur vackert ögat egentligen är skapat, varje frans som tillsammans bildar en lång å tät skyddsbarriär för linsen. Dessa små strån som förmodligen är de enda strån en kvinna vill ha i ansiktet, dessa små men kraftiga som så förföriskt verkar kunna trollbinda såväl män som kvinnor.

Ögat är själens spegel

Ja det är dags för mig att krypa ner i sängen nu. Tröttheten är påtaglig, kroppen stel. Men nog är sinnet lyckligt. Det känns hemma här, i denna stad som så förunderligt verkar vara så unik även i jämförelse bland andra kontinenters olika städer.

Genom att försöka med det omöjliga når man högsta graden av det möjliga, August Strindberg

Lägenheten är varm, kroppen fuktig, svettig. Håret klibbar i nacken, tröttheten och värmen är för mycket nu. Dags att ge vika för naturen, en människa behöver sömn, jag allra helst,

Om natten är jag det i det vakna tillståndet omöjliga