Magnetröntgenundersökning - kvällen innan
Först så tänkte jag att det skulle gå aldeles finfint, jamena, jag är ju inte klaostrofobisk, sen tänkte jag att , äh vadå, det är väl inget. Men nu är ja nervös, nervös över två saker främst. tänk om jag helt flippar ur i det där röret? jag tänker ta med mig musik, men det är inte säkert att det är en sådan maskin de har (vissa kan de ha musik i, andra inte) jag måste också komma ihåg att ta med mig öronproppar, för om de inte har musik så vill jag definitivt inte höra oväsendet från den där maskinen. Egentligen är inte det här nått att vara orolig för, ja vet att ja inte kommer flippa ur, men nu till den saken som jag oroar mig för främst, eller jag oroar mig inte, jag känner mig bara illa till mods.
Ni vet de där gångerna då man vet att den å den kommer säga nått mindre bra typ; nej tyvärr så fick du inte jobbet eller jag vill göra slut eller nått liknande, ni vet den känslan man får aldeles i ögonblicket innan, den känslan har jag nu. Jag har ju egentligen ingen aning om vad de kommer säga, och de kommer definitivt inte säga något imorgon, det är ju det klassiska -att man inte får reda på något då utan måste vänta tills ens läkare kontaktar än. Även om de hittar vad de söker så är ju inte de heller hela världen.
Jag trodde faktiskt att jag hade förlikat mig med den tanken, men de kanske jag inte har. Jag har ju alla andra symtom nu så att de faktiskt hittar förändringar i brosket skulle inte göra någon skillnad på det viset. Bara att det då blir på riktigt. Just nu kan ja ha ont som bara den, vara stel som en åttioåring och vakna fast ja fortfarande är trött och inte kunna somna om bara för att de gör ont men det är fortfarande inget. De kan inte ställa en säker diagnos än och då blir de på nått sätt hos mig som om de inte är något. Hittar de förändringar då är det. Då blir det spikat och klart. Fast samtidigt så skulle de vara skönt också, å slippa fundera mer.
Jag vet ju hur de är egentligen, en diagnos skulle inte göra saken värre, snarare tvärtom...
Jag pratar som om det här vore hela världen, det är det definitivt inte, jag är bara nervös.
Ni vet de där gångerna då man vet att den å den kommer säga nått mindre bra typ; nej tyvärr så fick du inte jobbet eller jag vill göra slut eller nått liknande, ni vet den känslan man får aldeles i ögonblicket innan, den känslan har jag nu. Jag har ju egentligen ingen aning om vad de kommer säga, och de kommer definitivt inte säga något imorgon, det är ju det klassiska -att man inte får reda på något då utan måste vänta tills ens läkare kontaktar än. Även om de hittar vad de söker så är ju inte de heller hela världen.
Jag trodde faktiskt att jag hade förlikat mig med den tanken, men de kanske jag inte har. Jag har ju alla andra symtom nu så att de faktiskt hittar förändringar i brosket skulle inte göra någon skillnad på det viset. Bara att det då blir på riktigt. Just nu kan ja ha ont som bara den, vara stel som en åttioåring och vakna fast ja fortfarande är trött och inte kunna somna om bara för att de gör ont men det är fortfarande inget. De kan inte ställa en säker diagnos än och då blir de på nått sätt hos mig som om de inte är något. Hittar de förändringar då är det. Då blir det spikat och klart. Fast samtidigt så skulle de vara skönt också, å slippa fundera mer.
Jag vet ju hur de är egentligen, en diagnos skulle inte göra saken värre, snarare tvärtom...
Jag pratar som om det här vore hela världen, det är det definitivt inte, jag är bara nervös.
Kommentarer
Trackback